Nils Eric ”Nicke” Sjödin

av Hans O Alfredsson, SVD, 22/4 2009


Författaren Nils Eric ”Nicke” Sjödin, Röån och Sollefteå, har avlidit efter lång tids sjukdom.
Till sommaren skulle han ha fyllt 75 år. Hans närmaste är hustrun Hervor och sönerna Jerker och Jakob med familjer.


Det är inte många förunnat att bli profet i sin hembygd. Nicke Sjödin var ett undantag. På påskaftonen ägnade lokaltidningen i Ångermanland, den som en gång bar det stolta namnet Nya Norrland, tre helsidor och hela löpsedeln åt hans bortgång.


Gymnasieläraren Nils Eric Sjödin hade fyllt 47 år när han 1981 debuterade som författare, med diktsamlingen Byssfolke. Det dröjde ytterligare 15 år innan han blev Nicke Sjödin med sina läsare. Ända fram till 1996, då han gav ut sin nionde samling, Baka lagårn, stod det Nils Eric utanpå böckerna. När han avled i påskveckan, efter två års kamp mot cancern, var namnet Nicke Sjödin sedan länge ett begrepp långt utanför Ångermanlands gränser. Han somnade in på Sollefteå sjukhus, aktiv till sin sista stund: han fick ”dö mensch jäg lev”, som han låter en av byborna, Abram, säga i Byssfolke.


Den barndomens lilla by av småbrukare och skogsarbetare som Nicke Sjödin skrev om heter Röån och ligger i Junsele socken. Där växte han upp på ett torp. Han var ensambarn, begåvad och skulle kôstes på; när han var 13 år satte pappa Rickard honom på rälsbussen till Sollefteå, där han tog realen och studenten. Sedan drog han vidare till Uppsala och en akademisk examen. Han blev gymnasielärare, i Sollefteå under tre årtionden. I Sollefteå kom han också att bo hela sitt vuxna liv. Men Röån lämnade han aldrig och Röån lämnade aldrig honom. De två var ett. Röån är närmaste granne till Junselevallen, min barndoms by. Vi umgicks inte, men Nicke Sjödin skickade mig sina böcker och vi höll tät kontakt under ett par årtionden, ända till slutet. Ibland växlade vi tio mejl samma kväll, när vi inte lyckades reda ut förledet i ordet tråpä eller varför någon nybyggare i förrförra århundradet kallades Järnes. Vi avbröt för att fortsätta nästa morgon. Nästan allt i hemtrakten föriti’n var vi överens om. Nicke Sjödin hade sinne för språket och för ordens valörer, inte minst den ångermanländska som var det enda språk vi kunde och använde i barndomen. Han hade också gott minne. Bara på en punkt svek det: han hade svårt att minnas att Röåns IF någonsin förlorade mot Junselevallens IF i fotbollens division VII Övre Ådal på 1950-talet. Om det kunde vi gnabbas.


Nicke Sjödin var också underhållare, tidningskrönikör, revymakare, medverkade ofta i radio och tv. Men först och främst författare. 16 böcker blev det, varav elva diktsamlingar. Den senaste, Åtabak, kom i höstas. In i det sista slipade han på manuset till en tolfte, som skulle få titeln På annersia (På den andra sidan). Den kommer ut senare i år.


Domen; fo grassär; bra nog länge; inna han ha skekä sånnt; dä du ha gjort


(ur dikten om pappa Rickard, 1981)


HANs O AlfreDssON

 
Nicke som ung skolgosse
Som konferencier under Röåns spelmansmarknad
Blickar ut över torpet, 80-tal

Ur jubileumsrevyn “Slå Runt 75” 1992

Som Gustav III i “En nyårsnattsdröm” år 2000

Metar i Röån med barnbarnet Arvid, sommaren 2007

 

Vid boksläppet av “Åtabak”, hösten 2008